5 materiella ting jag uppskattade under dräktigheten och föltiden
Det finns ett flertal saker jag verkligen uppskattat under tiden Vaida var dräktig och också nu när hon haft föl vid sidan. Dessa är dock de jag funnit mest vitala och brukbara. Två saker kanske mer uppenbara än andra.
Nummer ett på listan är Keratex Hoof Hardener.
Denna lilla rackare har förgyllt vårat liv! Först rekommenderad av en specialisthovslagare som skor mammas häst och som faktiskt förbättrat hans hovkvalité nämnvärt.
Vaida som inte gått barfota sedan urminnes tider (förmodligen inte sen hon fick sitt första föl vid 4 års åldern) hade väldigt sköra och lite taskiga hovväggar. Framförallt för att hon ofta sliter av sig skorna i sina bocksprång i hagen. Jag var faktiskt jättenervös över att rycka skorna på henne och började cirka 5 månader innan det avtalat datum för skoavtagning behandla hennes hovar och sulor med denna. Hon går fortfarande barfota och tar det så fantastiskt bra! Så en stor eloge till denna lilla vätska som, kanske, räddade Vaidas hovar.
Nummer två är inte alls förvånansvärd men ack så bra; termometern!
Jag höll koll på Vaidas temp nästintill varje dag under dräktigheten. Det är ett simpelt sätt att ha en aning om en infektion eller annat strul uppstår. Även ett trick jag fick lära mig är att hästens temp kan förändras drastiskt innan fölning, hör och häpna det gjorde den!
Vaidas temp ligger nästintill oförändrad på 37.5, alltså alltid. 3 dagar innan fölning var hennes temp uppe på 38.3, 2 dagar innan 37.8 och dagen innan fölning på morgon 37.2 och vid intag (hon fölade vid 21.15 och gick in ca 15.45) 37.0. Alltså en halv grads minskning från normaltemperatur. Otroligt pricksäkert för henne, även om jag aldrig någonsin skulle våga lita på tempen endast.
Dessutom ska vi ju inte prata det hysteriska, men så viktiga, tempningen av fölungen.
Nummer 3, scoot boots
Återigen lite hovvård, men är hästen försiktig eller öm om hovarna på hårdare grus eller om man är extra försiktig om kvalitén så tycker jag om passformen på dessa. Inte för tunga och klämmer inte mjukdelarna av hoven.
Nummer 4, övervakning!
Vaida som inte gått barfota sedan urminnes tider (förmodligen inte sen hon fick sitt första föl vid 4 års åldern) hade väldigt sköra och lite taskiga hovväggar. Framförallt för att hon ofta sliter av sig skorna i sina bocksprång i hagen. Jag var faktiskt jättenervös över att rycka skorna på henne och började cirka 5 månader innan det avtalat datum för skoavtagning behandla hennes hovar och sulor med denna. Hon går fortfarande barfota och tar det så fantastiskt bra! Så en stor eloge till denna lilla vätska som, kanske, räddade Vaidas hovar.
Nummer två är inte alls förvånansvärd men ack så bra; termometern!
Jag höll koll på Vaidas temp nästintill varje dag under dräktigheten. Det är ett simpelt sätt att ha en aning om en infektion eller annat strul uppstår. Även ett trick jag fick lära mig är att hästens temp kan förändras drastiskt innan fölning, hör och häpna det gjorde den!
Vaidas temp ligger nästintill oförändrad på 37.5, alltså alltid. 3 dagar innan fölning var hennes temp uppe på 38.3, 2 dagar innan 37.8 och dagen innan fölning på morgon 37.2 och vid intag (hon fölade vid 21.15 och gick in ca 15.45) 37.0. Alltså en halv grads minskning från normaltemperatur. Otroligt pricksäkert för henne, även om jag aldrig någonsin skulle våga lita på tempen endast.
Dessutom ska vi ju inte prata det hysteriska, men så viktiga, tempningen av fölungen.
Nummer 3, scoot boots
 |
Återigen lite hovvård, men är hästen försiktig eller öm om hovarna på hårdare grus eller om man är extra försiktig om kvalitén så tycker jag om passformen på dessa. Inte för tunga och klämmer inte mjukdelarna av hoven.
Nummer 4, övervakning!
Livsviktigt och så otroligt betryggande. Efter som det är mitt första föl och Vaida aldrig fått föl hemma hos oss så vet man inte säkert hur hon beter sig innan fölning. Skulle hon få vaxproppar? Beter hon sig annorlunda vid förvärkar? Syns det när hon släpper bäckenbanden?
Det här är i början av Vaidas förvärkar och Chimi föddes 45 minuter senare. Jag använde en Arlo-kamera som jag fortfarande har installerad. Där kunde du få notiser om rörelse, ljud (du kunde också ställa in känslighet på dessa) samt att du kunde ha flertalet kontakter som kollade samtidigt. Jag delade fritt ut biljetter till showen, framförallt till de som skulle närvara vid förlossningen för att hjälpa till.
Det var skönt att inte behöva störa henne i onödan, samt att inte behöva sitta i stallet och råka missa en sekund. Minuter är livsviktiga om det går fel och kameran underlättade verkligen vakandet.
Nummer fem och kanske den viktigaste punkten av alla.
Veterinären! Jag hörde av mig till veterinären ett par gånger under dräktigheten. En gång hade Vaida fått en pinne i munnen, vilket hon som tur lyckades få ur själv. Senare i dräktigheten fick hon ett riktigt fult ödem under magen. Jag var LIVRÄDD för Prepubic tendon rupture och ringde direkt ut veterinär som fick klämma, känna, ta blodprov och se henne i rörelse. Nu var det ingen fara, utan en vätskeansamling som _kan_ vara normal. PTR är ovanligt, men så förödande om man verkligen inte tar det på en gång och även då är det en dålig prognos.
Jag har även ringt två gånger för Chimi. Första gången hade hon blivit trampad av sin mamma (antagligen) under första dygnet och hasen svullnade upp rätt så fult. Bakterier i leder är absolut ingenting man vill ha och absolut inte på ett föl utan fullt utvecklat immunförsvar. Även denna gång gick det bra och svullnaden gick ned redan efter ett dygn. Andra gången hade flugorna ätit på navelstumpen så pass att den blivit lite svullen, istället för att hoppas på det bästa ringde jag veterinären. Diagnos? Begynnande navelinflammation. Eftersom det var så tidigt hade bakterierna bara hamnat i yttersta delen av stumpen och inte klättrat uppåt. 5 dagars pencillin sen var det väck och navelstumpen blev torr och fin. Hade bakterierna klättrat uppåt finns flera icke slutna blodkärl på fölungar och kommer blakterierna ut i blodomloppet så förstår vi ju att det kan gå väldigt illa.
Alla dessa kostnader är minimala om man jämför med vad som kunde blivit om jag hade ignorerat det, och ibland inte haft turen på min sida.
Det här är i början av Vaidas förvärkar och Chimi föddes 45 minuter senare. Jag använde en Arlo-kamera som jag fortfarande har installerad. Där kunde du få notiser om rörelse, ljud (du kunde också ställa in känslighet på dessa) samt att du kunde ha flertalet kontakter som kollade samtidigt. Jag delade fritt ut biljetter till showen, framförallt till de som skulle närvara vid förlossningen för att hjälpa till.
Det var skönt att inte behöva störa henne i onödan, samt att inte behöva sitta i stallet och råka missa en sekund. Minuter är livsviktiga om det går fel och kameran underlättade verkligen vakandet.
Nummer fem och kanske den viktigaste punkten av alla.
Veterinären! Jag hörde av mig till veterinären ett par gånger under dräktigheten. En gång hade Vaida fått en pinne i munnen, vilket hon som tur lyckades få ur själv. Senare i dräktigheten fick hon ett riktigt fult ödem under magen. Jag var LIVRÄDD för Prepubic tendon rupture och ringde direkt ut veterinär som fick klämma, känna, ta blodprov och se henne i rörelse. Nu var det ingen fara, utan en vätskeansamling som _kan_ vara normal. PTR är ovanligt, men så förödande om man verkligen inte tar det på en gång och även då är det en dålig prognos.
Jag har även ringt två gånger för Chimi. Första gången hade hon blivit trampad av sin mamma (antagligen) under första dygnet och hasen svullnade upp rätt så fult. Bakterier i leder är absolut ingenting man vill ha och absolut inte på ett föl utan fullt utvecklat immunförsvar. Även denna gång gick det bra och svullnaden gick ned redan efter ett dygn. Andra gången hade flugorna ätit på navelstumpen så pass att den blivit lite svullen, istället för att hoppas på det bästa ringde jag veterinären. Diagnos? Begynnande navelinflammation. Eftersom det var så tidigt hade bakterierna bara hamnat i yttersta delen av stumpen och inte klättrat uppåt. 5 dagars pencillin sen var det väck och navelstumpen blev torr och fin. Hade bakterierna klättrat uppåt finns flera icke slutna blodkärl på fölungar och kommer blakterierna ut i blodomloppet så förstår vi ju att det kan gå väldigt illa.
Alla dessa kostnader är minimala om man jämför med vad som kunde blivit om jag hade ignorerat det, och ibland inte haft turen på min sida.
Jag anser generellt inte att man snålar med djur, de måste få kosta pengar framförallt under en dräktighet. Hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Kanske synnerligen för oss som inte har fler än ett djur.
Kanske synnerligen för oss som inte har fler än ett djur.